Nu är vi tillbaka i San Francisco och har checkat in på det hotell som ska vara vårt hem de närmaste dagarna. Vägen hit från närbelägna Union square kändes inte helt trygg, borde ha tagit en taxi. Det är ganska många strulpellar ute så här dags (runt midnatt) och polisen verkar ha fullt upp…
Mini-roadtrippen (250 mil på 4 dagar) SF-LA-Mojave-High Sierras-Yosemite-SF är över och nu väntar lite mer civiliserat leverne och konfererande i SF.
Sedan jag skrev här senast har vi kuskat runt i High Sierras. Igår stod den gamla och mycket salthaltiga sjön Mono Lake, spökstaden Bodie, Monitorpasset och Lake Tahoe på schemat och idag har vi njutit av vackra vyer i Yosemite National Park.
För den som orkar läsa finns lite reseanteckningar från gårdagen och idag nedan.
3:e maj
Vi väcktes av att hotelltelefonen ringde kl 9. Oklart vem som ordnat med väckningen men det var iaf lagom för då var vi utsövda. Kanske att vi är någorlunda i synk med dygnsrytmen nu?
Motellet serverade inte frukost men det fanns en restaurang, Nicely’s, några hus bort som serverade sk frukost. Julia var förstås sugen på fil, smörgås och så men det fanns ju inte på kartan. Juice var väl det enda normala på frukostmenyn. Jag åt skumma pannkakor (inte mitt recept!) med lönnsirap och marmelad, vändstekta ägg, tranbärsjuice och en pytt-i-panna-liknande röra bestående av potatis och rå köttfärs (?). Inte det minsta aptitligt faktiskt men lite spännande.
Julia tog omelett, pannkakor och tranbärsjuice och det fick en tvåa på en femgradig skala.
När vi handlade i den lilla butiken belägen mellan motellet och restaurangen funderade vi på om vi skulle köpa en karta över Yosemite National Park. Expediten upplyste om något vi missat, Highway 120 som vi tänkte ta för att komma till nationalparken, öppnar troligen i slutet av månaden eftersom det fortfarande ligger en massa snö i vägen. Vi får med andra ord anledning att utforska ytterligare 30 mil landsväg bland bergen. 🙂
Efter frukost och utcheckning var klockan 11 och det var dags att upptäcka världen, eller lite mer specifikt Mono Lake som låg en dryg mil från motellet. Mono Lake är en speciell sjö med ovanligt salthaltigt alkaliskt vatten (3 gånger saltare än havsvattnet) som enligt guideboken troligen är en av världens äldsta sjöar. Det finns ett gäng tufftoppar som består av kalksten som man ska titta på så det gjorde vi. Besynnerligt nog har LA dränerat sjön på vatten under en lång tid så vi promenerade omkring på det som var sjöbotten tidigare. Tuffarna hade alltså också varit under vattenytan tidigare.
Efter denna start på upptäckardag nummer tre var det dags att sätta kurs mot Yosemite. Vägen dit går genom ett vackert bergslandsskap.
Efter några mil såg vi en skylt till Kaliforniens största spökstad, Bodie, som ligger på 8000 fots höjd (ca 2500 meter övh). Vi hade läst om den tidigare och tyckte den verkade intressant så vi svängde in. Efter cirka två mil, varav några kilometer på riktigt gropig grusväg (alla kör ju pickuper som är dubbelt så höga som vår mer stadsanpassade Pontiac G5) kom vi fram. Som brukligt är på dessa typer av sevärdheter betalar man entréeavgift i form av parkeringsavgift eftersom alla anländer per bil.
Bodie ploppade upp på sin avlägsna plats efter att en kille hittat vaskguld där 1859. När man även hittade guld i berggrunden på 1870-talet hade staden sin blomstringsperiod. Som mest var de 10 000 personer som bodde där och staden hade rykte om sig att vara ett syndens näste med mycket våld och nästintill dagliga mord. När ädelmetallerna sinade och silverpriset sjönk minskade stadens betydelse och endast en gruva blev kvar. När gruvdriften förbjuds 1942 i samband med att USA engagerade sig i andra världskriget la man ner totalt och nu kan man knalla omkring och titta på något slags förfallen “snapshot”, mycket fascinerande.
Trafikpolisen verkar ha betydligt större resurser i Kalifornien jämfört med Sverige. Här ser man highway patrol och sheriffer titt som tätt och totalt har vi nog sett ett tiotal bilar som blivit stannade av polisen.
Efter Bodie fortsatte vi norrut med tanken att köra runt Yosemite Park för att komma till Yosemite Valley norrifrån, detta efter tips från killen i affären vi handlade i. Flera vägar var avspärrade för vintern vilket inte Tomtom hade koll på. Vi körde längs krokiga vägar med maffiga utsikter. Väg 108 tog oss genom Monitorpasset som låg på hög höjd och tog oss på slingrande smala, men asfalterade, vägar upp och ner på fjällsidorna. Stundtals var utsikten svinlande och det låg snö bredvid vägen.
Vi siktade på Merkleville och tänkte ta av västerut därefter men det var lite lurigt med alla avstängda vägar och GPS:ens förslag, så vi tog en ganska rejäl sväng norröver. Då hamnade vi ganska nära Lake Tahoe som enligt guideboken skulle vara Kaliforniens vackraste sjö. Det var en stor sjö som var 501 meter djup som djupast och ligger på cirka 6000 feets höjd. Vi körde lite i staden South Tahoe Lake för att leta efter ett matställe men tänkte att det istället kanske fanns något med finare utsikt vid Emerald Bay State Park som skulle vara sjöns mest fotograferade plats.
Vi körde dit på ännu fler smala, branta och slingriga vägar, stundtals med höga stup på ena eller båda sidorna! Vi stannade vid en vista point och såg viken från flera hundra meters höjd. Det var väldigt fint med den blå viken, en liten hög ö i mitten, en vit sandstrand längst in i viken med ett norskinspirerat slott som hette Vikingsholm.
Vikingsholm verkade intressant och dessutom hade vi suttit större delen av dagen i bilen så en promenad på en mile ner till stranden verkade bra. Det var en mysig stig ner och själva slottet var ganska litet, i sten och trä och tydligt norskinspirerat. Det var byggt på 1920-talet och såg fräscht ut.
Här vände vi söderut igen mot Yosemite Valley, vilket ju har varit målet hela dagen men vi har cirkulerat runt en hel del. Vi stannade till på McDonalds i South Lake Tahoe och testade hur BigMac smakar i USA och det var precis som i Sverige. Dessvärre kunde man inte välja sallad istället för pommes frites. Efter McDonalds hade vi återigen lite vägbekymmer men efter en liten kamp med GPS:en ställde vi in den på Placeville vilket verkar ligga på väg till Yosemite om man vill köra på stora vägar. GPS:en vill att vi ska köra på väg 49 men när vi testade det sist gång kom vi till väg 4 som var avstängd.
Nu sitter vi i bilen och har just tagit oss ner från 7000 till 6000 feet på slingrig men fin väg. Det börjar mörkna nu klockan åtta men vi tänkte köra ett tag till.
4:e maj
Vi körde mot Yosemite på 49:an som var den slingrigaste vägen vi någonsin varit med om, trots körning både i Norge och Monitorpasset 🙂 Det var dessutom helt becksvart men vi hade ju helljus, GPS och inte så mycket trafik. Tanken tar slut rätt fort så vi får tanka ofta. Kan ju ha något med att vi kör mycket att göra, men vi tror även att det är en liten tank. Bensinen kostar cirka 4 dollar per gallon, vilket blir ungefär 6 kr/l, dvs under halva priset mot i Sverige. Dieseln ligger strax över detta.
Den som inte körde agerade kartläsare och kollade med GPS:en vad som skulle hända härnäst. Det var inte möjligt att beskriva mer än en sväng i taget och en raksträcka räknades som lång om den var cirka 100 meter. Det kunde låta: rejäl höger följd av 90 grader vänster, sedan direkt 180 grader höger, lång svag vänster osv.. Helt otroligt att detta var Highway 49 — den stora vägen till Yosemite norrifrån. Vi körde nog ungeför 20 mil i detta mörker och det tog ett tag. Vi letade efter sovplats och det var lite svårt. Det fanns en del små byar längs vägen men de hade få hotell som ofta hade skyltar om att det var fullt eller så fanns det ingen personal där.
Vi hittade ett motell som heter Groveland och där träffade vi en polack som till och med hade bokat rum, men ingen av oss kunde få tag på personalen, som skulle vara tillgänglig hela natten, så vi körde vidare. Till slut hittade vi ett fyrbäddsrum på ett motell som kallades Americas Best Value Inn och kostade drygt 200 dollar, dvs ungefär 3 gånger så mycket som förra stället och fem gånger så mycket som förrförra. Det var ju stort men i övrigt samma standard. Vi betalar nog en del för att det ligger vid entrén till Yosemite.
Yosemite uttalas “jo-se-mitti” med betonig på “se”. Vi hade tidigare uttalat det “josemajt” och har väldigt svårt att lära in det nya, och får upprepa oss nästan varje gång 🙂
Nu har vi sovit i 7-8 timmar och duschat och tvättat håret. Vi tog en kopp blaskigt kaffe (det finns alltid kaffebryggare och pulver på rummen) och en bagel på rummet och sitter nu i bilen på väg till Yosemite Valley. Vägen är kantad av barrskog och fortfarande ganska slingrig med många backar upp och ner. Vi fick betala 20 dollar i entréavgift och hoppas nu på många fina vyer.
17:30: Återigen i bilen, på väg mot San Francisco igen. Just nu är det mulet och det har även regnat en hel del efter att vi började vår hemfärd. Yosemite valley är en underbar dalgång med enormt stora berg på båda sidorna. Vi kom in från väst och började med Valley view med en storslagen inledande utsikt efter två tunnlar. Yosemite har varit nationalpark sedan 1890 och beboddes tidigare av indianer.
Vi körde vidare och såg snart El Capitan som är en ganska rakt stupande bergvägg som sticker upp 1370 m över dalen till 2307 m över havet. Den är världens största exponerade klippa och vi såg faktiskt några bergsbestigare som små prickar ungefär på mitten som enligt uppgift knappt hade rört sig de senaste 6 timmarna.
Det gick fint att stanna till nedanför och fotografera. I närheten fanns även vattenfallet Horse tail fall där vattnet forsade nerför en ganska rak och platt klippvägg så det såg ut som en gigantisk vit hästsvans. Nere i dalen rann en flod med klart vatten som såg grönt ut och det var mycket vackert tillsammans med förmiddagsolen och de nyutslagna ljusgröna träden.
Vädret var perfekt varmt och soligt. Efter dessa två sevärdheter letade vi oss fram till parkeringen och ställde bilen, till förmån för en gratis rundtursbuss som körde runt runt och stannade vid drygt tjugo hållplatser.
Första sevärdheten som vi kikade på var The Ahwahnee som är ett flådigt hotell i ganska passande stil. Men det var inte så mycket att se på så vi hoppade snabbt på bussen igen.
Andra stoppet på bussturen blev Lower Yosemite fall som är det nedre av de två vattenfallen som tillsammans bildar Yosemitefallen. De övergår i varandra och är ungefär lika långa. Dessa fall är de högsta i Nordamerika och tillsammans har de 740 meters fallhöjd. Nu på våren är det som mest vatten i dem och det var en fantastisk syn. När vi stod på gångvägen nedanför det nedre fallet var det mycket vattendroppar i luften och ganska starka vindar orsakade av fallet. Kamerans lins blev prickig direkt man riktade den mot fallet. Vi gick runt lite i den mysiga skogen med prydligt iordninggjorda handikappanpassade stigar och åkte bussen två gånger mellan hållplats 6 och 7 eftersom vi försökte hitta en passande gångväg till övre fallet. Det skulle dock ta 6-8 timmar att gå dit så vi tog istället bussen tillbaka och tog oss varsin hamburgare.
På restaurangen varnade de för att maten inte var nyttig för de vilda djuren så man skulle absolut inte lämna någon mat på borden när man gick. Troligen var inte maten nyttig för oss människor heller 🙂
Förra bussturen var den västra slingan och den östra återstod. Vi hoppade av vid vägen till Mirror lake och gick 1,6 mile in till sjön. Det stod att det var en “trail” vilket vi tolkat som någon form av stig, men det var en asfalterad väg bred som motsvarande två bilfiler 🙂 Fåglarna kvittrade och solen sken på de många barrträden och de nyutslagna lövträden. Vägen gick hela tiden längs floden och det fanns gott om grå ekorrar som lät sig fotograferas om man stod lite på avstånd med teleobjektivet.
Mirror lake blev totalt sett vår favoritplats för det var enormt fint med en grön jätteklar sjö med ett par stenar i som var flertalet meter i diameter och runt om sjön lika fina ljusgröna träd som tidigare. Sjön bestod egentligen av två sjöar som båda var ganska små. På östra sidan tornade sig Half Dome upp 2693 meter över havet. Half Dome är en ganska kal klippa med några enstaka träd på toppen. Vi gissade att den fått sitt namn eftersom den har gått sönder och tappat en rejäl bit åt öster. Dock skulle ungefär 3/4 återstå och inte bara hälften som namnet antyder. Man såg även fler höga berg alldeles nära sjön och på västra sidan fanns Washington column och North Dome som är nästan lika hög som Half Dome.
Efter Mirror lake tog vi bussen tillbaka till parkeringen och körde tillbaka längs floden. Vi stannade till vid El Capitan igen och pratade med några kalifornienbor som tipsade om att det var väldigt fint vid Glacier Point. Vi hade egentligen tänkt att hoppa över den och bara ta Tunnel view som enligt guideboken var en av de mest fotograferade vyerna över Yosemite valley. Tunnel view var förstås helt fantastiskt vackert med utsikt över El Capitan, vattenfallet Bridalveil fall och Half Dome.
Men vi satsade ändå på Glacier Point som ligger ovanför mitten av dalen. Det var en bra bit att köra på slingriga vägar men efter massor av svängar var vi uppe. Det hade hunnit mulna lite men solen sken lite grann på Half Dome och vi fick några fina bilder. Här såg man även hela dalen med den gröna slingrande floden, från 980 meters höjd över dalen och 2199 meter över havet.
När vi skulle bege oss mot San Francisco igen regnade det och det kom även liten hagel. Vi fick köra väldigt sakta ner för backarna i svängarna. GPS:en visade att det var ungefär trettio mil att köra och beräknade ankomst till bilinlämningsstället strax efter nio. I skrivande stund är det 23 mil kvar och drygt tre timmars körning.
Vi har kört genom ett antal små amerikanska städer och alla verkar uppbyggda på samma sätt, en eller ibland flera långa vägar enbart med affärer och restauranger i egna friliggande enplansfastigheter. Även om det finns trottoarer vid sidan av den långa vägen ser man sällan någon som promenerar där, faktum är att man knappt ser någon människa alls förutom de som sitter bakom ratten i pickupen på vägen på väg till snabbmatsrestaurangen, bensinstationen, bildelsaffären eller liknande.
