Jonas funderingar

Jag har full förståelse för att man inte vill jobba. Inga problem, fine, slappa i soffan, odla tomater eller läs hela biblioteket istället. Gärna för mig. Sätt igång. Det hade kanske jag också gjort om jag varit ekonomiskt oberoende.

Det som är lite mer svårsmält är när individer som bedöms som kapabla att jobba kommer på att de vill ha pengar av de som jobbar. För att de, eh, finns? Det kan vara en stor prestation att finnas till i vissa sammanhang, men för en frisk person är det ingen anmärkningsvärd insats.

I nuläget har jag stor tillgång till kvällstidningar och bland alla nonsensartiklar hittade jag nåt intressant. Ni kanske redan har hört storyn, jag har för mig att jag såg den nån annanstans tidigare.

Två sköna lirare som är dokumenterat friska men inte tycker om att jobba och därför processar för sin rätt att få socialbidrag. Lite uppseendeväckande är det också att deras bidrag enbart sänktes ca 1700 kr efter att de inte sökt arbete. Störtlöljligt. Deras socialbidrag var ju dubbelt så mycket som studiebidraget man fick när man pluggade.

Det kanske låter hårt att kalla dem för parasiter men det är nog min syn på saken för tillfället iaf. Socialbidrag ska gå till de som förtjänar det, de som vill men inte har möjlighet att jobba, latmaskarna får gärna leva på jord och vatten.

Är jag för kategorisk och hård? Kanske det. Men den som hellre plockar ut socialbidrag än jobbar borde fundera på vilket samhälle den individen vill vara med att forma.

Att idrottsstjärnor och andra som drar in stora pengar i många fall väljer att betala skatt någon annanstans än i Sverige är lite synd för oss som bor i Sverige. Men å andra sidan, när pengarna går till trams och daltande kanske det kan kvitta?